Marcia Gay Harden och Óscar Jaenada in Efter ord .

Inget äventyr är sant om du redan vet hur det kommer att sluta innan det ens börjar. Efter ord är en söt rom-com som utspelar sig i lummigt fotograferade Costa Rica och förutsägbar från början till fadeout, men räddad av ett par charmörer vid namn Marcia Gay Harden och Óscar Jaenada, en karismatisk nykomling från Spanien som också spelar huvudrollen i den kommande filmbiografin om legendarisk serie. Cantinflas. Han är en målvakt.

När hennes bibliotek i Los Angeles blir neddraget för att ingen läser böcker i internetvärlden längre, förlorar en trist bibliotekarie vid namn Jane (Ms. Harden) sitt jobb. Deprimerad och förtvivlad lämnar hon ett sista testamente efter sig, köper en flygbiljett och flyger till Costa Rica för att begå självmord. Ingen sådan tur. Istället invaderas hennes liv av en ihärdig reseguide vid namn Juan (den charmiga Mr. Jaenada) som är känd för att förföra turister för extra pengar.

Det här är en feel-good-film, så det dröjer inte länge innan manuset informerar oss om att han inte bara är ännu en billig hustler på gång. Han är bara en samvetsgrann ensamstående förälder som behöver pengar för att hålla sin dotter i privatskola. Frigid, spänd Jane är livrädd för honom, särskilt när han rör vid henne, men de har en sak gemensamt. Hennes liv är ord och han brinner för att lära sig nya. Hans nuvarande favoriter är nyckfulla och tillgängliga. Han är båda. Under nästa stressfria 91 minuter breddar han sitt ordförråd med nya ord som chutzpah och läser sin första bok (Charles Dickens’ En berättelse om två städer, inte mindre), samtidigt som hon lär sig att lätta upp och lukta på gardeniorna och vi får en färgglad rundtur som täcker allt från sengångarna i träden till orkidéernas andliga symbolik i regnskogen.

Filmer om nedslagna, uttvättade kvinnor som träffar sexiga infödda på avlägsna platser med konstigt klingande namn och får tillbaka sin mojo är inget nytt. Tänk att Charlotte ramlar in På väg söderut och Pauline Collins in Shirley Valentine . Men sällan gör de det så snabbt som Ms. Harden gör på Costa Ricas sandstränder. Två cocktails med ett papperparaply i och hon är vem som helst.

Jag vet att hon spelar undertryckt, men hennes framträdande är så trist att hon är som blodlös hud, utan all pigmentering. Hon mumlar också så mycket att jag hela tiden undrade varför regissören Juan Feldman inte skärpte regimerna mer. Däremot är Mr Jaenada dubbelt så sammanhängande, även med sin trasiga accent. Ett föga övertygande Hollywood-slut som känns fast för en amerikansk marknad späder på det annars rörande manuset av Joel Silverman och gör mycket bra arbete oseriöst.

Efter ord är dels äventyr, dels kärlekshistoria, dels reseskildring, och allt lika syntetiskt som rayon.

28 augusti